Fruktan för döden gror i den smuts och stank där vi bor
Genom träck och jord drar vi fader vår till grav
Där vägen når sitt slut - vi har varit där förut
En grop är din kyrka och flammor är din sista bön
Farväl, ty psalmen är vår moders gråt

Vår moder fick ett svar i natten då hon bad
En röst, likt en ängel, viskade vad komma skall
I denna digra tragedi har ett dunkel släppt sig fri
Och den skönhet som har varit när är nu hädanförd
Hädanefter är vår värld förstörd

Tillge oss mor och de vi under dig samlat
Om vi har fel i det vi tror och med orätt mot dig handlat
Dansade du ej över fälten som dignade under din skrud?
Lovsjöng du inte nattens mörker och stod med Djävulen brud?

Milsvid lade sig frosten, den trängde sig djupt under vår hud
Till slut så strypte den solen, trots våra böner till gud
Vi skall nu tända elden och med den släcka ditt hopp
Måhända kommer flammorna ändå värma din arma kropp
Tysta ditt skrik av längtan
Förlåta det du ej förstår

Hennes fötter tysta rörde ej marken, då hon närmade sig sina lamm
Hon svävade tidlöst i mörker, tills hon slutligen funnit sig fram
Hennes yngsta kände moders händer, likt en kedja så kall runt sin hals
Och luften sprängde hennes späda lungor och hon försvann

Vad är blott en bastard?
Ett gudlöst ofrälst barn
En efterlämnad börda
Ej för andras axlar att bära

Vigd jord skall ej bli din grift
För dig äro porten till riket evigt stängd
Sluten och låst
Helgat vare ej ditt namn

I moders barm under vingars famn
Ty jordelivet ditt är nu förbi

Äro vi förgätna, allena och förlätna?
Hör oss då vi kallar när skuggor om oss tätnar

Vi ska resa ett tempel
En symbol så ståtlig och stark
För att avgrunden förkasta och skyla
Och frälsa ohelig mark

Vi slipar våra vapen för att mota bort med tvång
Satans klot till brandgula ögon och tysta hans hoande sång
I högmod och i vrede, vi dräpte uven i dess rede
Men när vi ner i underjorden steg, slog vi pakt med den lede

Tiden är en fånes påfund då evighet är det som finns till
För den som saknar namnet i himlen och den som finner sig i det som Han vill
Till minnet av förlorad framtid träder kluvna tungor fram
Psalmer om slutets ärofyllda strid, för allt liv att vila i frid

Fruktan för döden gror i föräldralösa syster och bror
Far är i graven och moder har lämnat jord
Prästen har knackat på porten och han har talat med hala ord
En mening som varken öron eller själ förstod
Och vi dräpte honom i vredesmod

Vi blev det bottenlösa hålet - förbundet blev med otukt slutet
I askan från det utbrända bålet rinner blod som är för oss utgjutet